Genomförande:
Jag började projektet med att läsa lite i olika poesisamlingar av Bob Hansson för att bli inspirerad till mitt projekt. Jag skrev ut några utvalda textrader som jag gillade på A3-papper och bestämde mig för att virka dessa ord. Det jag började med var "Och vi kallade livet fantastiskt" i ett väldigt rakt och ordnat typsnitt. Det var en utmaning att få bokstäverna i rätt former till att börja med men efter ett tag lärde man sig hur man skulle öka och minska för att få dem att bli som jag ville. Det kändes roligt att få sån väldig kontroll över sin virkning genom att prova sig fram. Till dessa bokstäver använde jag ett 6-trådigt svart moliné-garn, inte jätteroligt att virka med och behovet av en virknål med lampa kändes av. Sen blev det "Jag tyckte att det lät sant då" i en mer snirklig sammanhängande skrivstil. Efter allt det raka och ordnade var detta jätteskoj. Det blev ett helt nytt sätt att tänka eftersom alla bokstäver hängde ihop och en helt ny problemtik uppstod om åt vilket håll man skulle virka bokstäverna och få dem att sitta ihop. Dessa ord virkade jag i ett svart lite luddigt acryl-garn, helt okej att jobba med även om acryl har vissa gnisslings-tendenser.
När jag i princip var färdig med mina diktfragment och försökte tänka vad jag skulle göra med dessa fick jag vad man kan kalla storhetsvansinne. Så ca. 3 dagar innan allt borde ha varit klart började jag sticka mig en huva med tillhörande cape. Till huvan lärde jag mig en ny teknik för hur man stickar en platt cirkel innifrån och ut och sen använde jag mitt sunda förnuft för att forma den nedåt och sedan fortsätta plant. Jag la då ut den ännu mer för att våga den i kanten. Till capen gav jag mig på stickmaskinerna. Det var ett litet projekt i sig. Dag ett blev inte mycket gjort och resultatet kasserades. Dag två gick det bättre och jag bestämde mig för att försöka sticka en cirkel. Det var lite klurigt att veta hur mycket jag skulle delsticka för att det skulle bli bra och jag fick helt enkelt prova mig fram tills det blev som jag ville. Detta medförde givetvis att capen blev något ojämn i formen då det tog en stund innan jag hittade rätt men jag spände och ångade en himla massa och spände och blötte och ångade och spände lite till för att forma den som jag ville. Både huvan och capen är stickade i 100% ull så det gick ganska bra även om jag fick slita en hel del. Huvan bestämde jag mig i sista stund för att jag ville stärka så att det plana nertill ska stå rakt ut. Jag använde verda på tub men tror jag spädde den för mycket för det hände absolut ingenting. Så Kristin tyckte jag skulle köra trälim och vatten som jag funderat lite över just då det är en installation och inget någon ska bära.
Resultat:
Jag är nöjd med resultatet även om det för mig själv inte är klart ännu. Stärkningen av huvan ska jag göra nu och så ska jag nästla mig in till en industrioverlock för att sy ihop capen. Och lite annat så klart.
Den eviga frågan: Vaddå, när är man "färdig"?
Så för mig är det mycket kvar men just i denna garnkursen är jag nöjd med mitt resultat och vad jag åstadkommit.
Analys:
Det har varit ett både väldigt roligt men också mycket givande projekt. Jag är glad att jag valde ett mer experimentiellt projekt för att utveckla mina idéer även om jag inser att jag kommer lära mig mycket av att sticka mer efter mönster. Det blir helt enkelt en Haruni-sjal, men nån gång i slutet av maj skulle jag tro när den värsta ansökningshetsen har lagt sig :)
Så, bara på't igen!
Kanske en onsdag
10 år sedan
